Boende till skäligt pris - Interpellationsdebatten, Astrid Thors, Svenska riksdagsgruppens anförande 20.3.2013

Ärade talman,

”Återstår att se huru länge man skall förfara med att knoga på kopeken och med fulla händer utströ rublarna; – huru länge skall man förfara att bo sämre och dyrare än knappast någonstädes i Europa.” Bl.a. detta frågade sig Zachris Topelius år 1858 i sin pamflett Preja eller bygga, som kritiserade bostadsförhållandena i den då ännu nya huvudstaden.

Lyckligtvis har bostadsförhållandena i huvudstaden förbättrats sedan Topelius tider. Det är samtidigt ingen hemlighet, vilket såväl regeringen och oppositionen konstaterat, att utbudet av skäligt prissatta hyres- och ägarbostäder i huvudstadsregionen inte idag heller går hand i hand med efterfrågan.

Ärade talman,

Bostadspolitiken utgör en mångfacetterad helhet, med flera olika aktörer: kommunerna, byggherrarna, entreprenörerna, banker och staten involverade  Det finns därför inte heller enkla
förklaringar eller patentlösningar för de skenande bostadspriserna särskilt i huvudstadsregionen.  Problemen beror av många sammanhängande faktorer.

För att få fart på hyresbostadsproduktionen behöver vi flera byggherrar. Inom t.ex. vårdbranschen är tillgången till skäligt prissatt boende ofta en tröskelfråga för att arbetstagaren ska flytta till huvudstadsregionen. Därför skulle det vara önskvärt att stora arbetsgivare som HNS kunde låta bygga flera hyresbostäder åt sina arbetstagare.

Men även huvudstadsregionens kommuner behövs som byggherrar. Svenska riksdagsgruppen efterlyser därför att det för kranskommunerna skapas klara incitament för att låta bygga bostäder. Problematisk är att ARA:s prissättningsnormer för tillfället närmast fungerar som en broms i utvecklingen.  De regionalt definierade maximibostadspriserna leder till att centrum med högre
maximipriser är mera intressant för byggbolagen än kranskommunerna. När vi klagar på att kranskommunerna inte tar sitt ansvar för socialt boende borde vi kolla fakta.

Även entreprenörssidan domineras av ett fåtal stora aktörer.  Med tanke på en fungerande konkurrens och lägre byggnadspriser är det därför mycket viktigt att även de små och medelstora företagen i framtiden ges en reell chans att delta i byggandet. Upphandlingen av byggprojekt bör därför storleksmässigt anpassas eller delas så att även ett företag med smalare axlar kan klara av olika projekt.

Ärade talman,

Metropolområdets kommuner saknar en gemensam plan för markanvändningen och en koordinerad bostadspolitik. Vi upprepar vår ståndpunkt om att dessa problem bäst löses med hjälp av en metropolförvaltning för områdets självständiga kommuner.

Lagstadgade förpliktelser och planläggningen fördyrar också byggandet – vilket pressen tacknämligt uppmärksammat. För det första borde man uppluckra den nuvarande skyldigheten att inrätta skyddsrum i samband med nybyggen.  Byggande av ett skyddsrum medför extra kostnader, då det egentliga skyddsrummets yta ska vara minst två procent av byggnadens sammanlagda våningsyta.

För det andra kunde man i kommunerna se över de krav man i planläggningen ålägger för byggandet. Alltför detaljerade krav och bestämmelser om t.ex. fasadmaterialet och obligatoriska bilplatser leder till högre kostnader och därmed till högre bostadspriser.  Byggnadernas säkerhet ska man givetvis inte pruta på, men det borde däremot vara helt möjligt och naturligt att bygga bostadshus med mycket färre  bilplatser.

Ärade talman,

I detta sammanhang är det på sin plats att nämna några ord om fastighetsskatten. Det framhävs ofta att en höjd skattesats för obebyggda byggnadsplatser skapar incitament för ägarna att själv börja bygga på området eller för att sälja området vidare. Jag vågar hävda att effekten också kan vara den motsatta, att markägare in i det längsta drar sig för att låta planera sin mark – i vetskap om att en högre fastighetsskatt blir den omedelbara följden utan garantier för intäkter.

Svenska riksdagsgruppen var pådrivande för att vi i Finland skulle få bostadsrättsformen. Men idag finns det orsak att granska om de boende har tillräckligt inflytande och om deras  ekonomiska ställning är skälig jämfört med andra boendeformer.

Svenska riksdagsgruppen stöder regeringens beslut om att investeringsstödet för specialgruppers boende hålls minst på samma nivå som tidigare. Gruppen vill dessutom särskilt nämna programmet för funktionshindrades boende. Målet är att ingen funktionshindrad person ska bo på anstalt efter år 2020.

Det behövs även fortsatta åtgärder för att råda bot på de bostadslösas situation.

Svenska riksdagsgruppen vill även betona vikten av fortsatta åtgärder mot den gråa ekonomin inom byggbranschen, som årligen förorsakar samhället betydande förluster i uteblivna skatter och andra avgifter och därmed förvrider konkurrensen. Regeringen har redan nu vidtagit ett antal viktiga åtgärder i bekämpning av den grå ekonomin. Nämnas kan till exempel att varje person som arbetar på ett bygge skall från och med 1.3.2013 ha ett skattenummer som registrerats i skattenummerregistret och som bör framgå av  varje byggarbetares obligatoriska personkort. Också proposition om större deklarationsskyldighet för löner på byggplatser är bra.

Avslutningsvis vill Svenska riksdagsgruppen ännu ytterligare understryka att bostadspolitiken är en mångfacetterad helhet, som inte blir framgångsrik genom enskilda och kortsiktiga punktinsatser. Långsiktiga helhetslösningar är nyckeln till framgång. Vi efterlyser därför en nationell bostadspolitisk strategi som inte endast gäller valperioden till slut, utan som riktar blicken 15-20 år framåt.

Ärade talman,

Regeringen åtnjuter Svenska riksdagsgruppens förtroende.

 

Talat ord gäller.