Detta hade jag velat säga i säkerhetspolitiska debatten idag !

Den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen

Responsdebatt 7.5.2013

Astrid Thors

Det är med särskilt intresse jag noterar att utrikesutskottet egentligen anför en djupt existentiell anmärkning när utskottet kräver att det är nödvändigt att granska hur väl redogörelserna i sin nuvarande form faktiskt fungerar som styrinstrument äver flere regeringsperioder.

Å ena sidan behövs snabbare reaktion, å andra sidan behövs en bättre samordning med andra styrdokument. Man frågar sig om någon egentligen vet hurudana redogörelserna bör vara i framtiden – men redogörelser mitt i valperioden,när många saker redan är avgjorda – det känns ej meningsfullt. Och människorättsredogörelsen kommer också absurt sent.

Vidare är det skäl att ta fasta på det som utrikesutskottet säger att det skulle vara motiverat att i redogörelsen mer detaljerat ställa upp Finlands mål vad gäller sambandet mellan säkerhet och utveckling. Detta skulle bidra till att de mänskliga rättigheterna skulle få en större vikt i säkerhetspolitiken säger utskottet.

Dessa anmärkningar som utrikesutskottet gjort och den mindre synlighet som de mänskliga rättigheterna fått inom delar, jag betonar delar, av vår utrikespolitiska ledning får mig att fråga hur det är med konsensusen om vår utrikespolitik. Flere företrädare har sagt att de vid utrikespolitiska träffar inte tagit upp mänskliga rättigheter, att vi inte skall skriva mänskliga rättigheter på andra länders näsa.

Jag hoppas och är övertygad om att dessa brister och denna osäkerhet bör rättas till när riksdagen senare under perioden får ta del av en människorättsredogörelse som ska beakta både inrikespolitiken och utrikespolitiken. Mänskliga rättigheter skall inte nedprioriteras.

Vidare är det intressant att notera att innan den säkerhetspolitiska redogörelsen gavs antogs det utvecklingspolitiska åtgärdsprogrammet, som utgår från att biståndssamarbetet ska utgå från mänskliga rättigheter. Jag ser det biståndspolitiska programmets förhållande till säkerhetspolitiska redogörelsen som ett exempel på den önskan som utrikesutskottet uttrycker att förhållanden mellan de olika dokumenten skall bli klarare.

Dvs vår regering godkänner många dokument utan att det finns ett samband mellan dem. Det som utrikesutskottet säger är alltså viktigt, att utvecklingsfrågor skall synas bättre i utrikespolitiken.

Den bristande samordningen mellan olika delar av krishanteringen och med övriga delar av säkerhetspolitiken berörs också på ett förtjänstfullt sätt i utskottets betänkande. Eller som utskottet säger, en framgångsrik krishantering måste behandlas som en helhet, från utvecklingsinsatser till militärkrishantering. Vidare konstateras att beredningen av de mänskliga rättigheterna och FN-strategierna bättre borde ha kopplats till redogörelseprocessen både innehålls- och tidsmässigt.

Den bristande samordningen kan leda till att resurserna inte används på ett optimalt sätt, och det finns därför skäl att förstärka vårt sätt att stöda tex bräckliga stater.
Det borde finnas ett instrument som är något mellan bistånd och krishantering, för att vi verkligen skulle kunna ha den fredsmäklande insats som är synnerligen viktig för vår egen säkerhet och för att stöda en gynnsam utveckling i bräckliga stater.

En fråga som inte har fått en lösning är heller hur vi ska nå det mål som uppställts i redogörelsen, att vi ska ha 150 personer i civil krishantering. Enligt de uppgifter som stått till förfogande, finns ej i statsfinansernas ramar resurser för 150 experter inom civil krishantering – redogörelsen verkar till denna del ofinansierad.