Vanvård - fråga på fullmäktige

Söndagen 19.5 slog HelsingforsMissions representanter i Hufvudstadsbladet larm om vanvård av äldre i Helsingfors. “Många gamla personer hålls som fångar i sina egna bostäder” löd ett av artikelns budskap. Hänvisningen hänför sig bland annat till personer som blivit fråntagna sin rätt till duschhjälp.

HelsingforsMissions aktiva blir ofta kontaktade av anhöriga som är oroliga för att de äldre inte äter tillräckligt. De äldre själva känner sig väldigt deprimerade enligt de kontakter som
HelsingforsMission fått. Ett känt fenomen är också att äldre konvalescenter skickas hem i alltför dåligt skick för att klara sig. Det här kan verkligen kallas för vanvård!

Allt detta hänger väl tyvärr samman med strävan att minska antalet platser på våra så kallade institutioner. Det senaste exemplet är att en av avdelningarna i Socialverkets utrymmen i hörnet av Mechelingatan och Sibeliusgatan nu ska stängas för att ge utrymme för dagverksamhet. De boende kommer att mista sin trygga omgivning. Är detta verkligen en värdig ålderdom? Följer en stängning de principer vi kommit överens om i strategin?

Med hänvisning till ovanstående och i enlighet med fullmäktiges arbetsordning vill undertecknad ställa följande fråga till den ansvariga ledamoten av stadsdirektörskollegiet:

Hur väl kan staden idag tillfredsställa de önskemål de äldre idag har ifråga om hemvården?  Hur många personer har förvägrats hjälp med den personliga hygienen? Hur bedömer vårdpersonalen om en äldre person efter akut sjukhusvård kan sändas hem?

Astrid Thors, SFP:s fullmäktigegrupp

Fruntimmersföreningen i Helsingfors 60 år

Finland – och i all synnerhet Svenskfinland – är föreningarnas förlovade land. Vi har just hört en tillbakablick över en av de äldsta – Fruntimmersföreningen i Helsingfors, som firar ärevördiga 160 år av välgörenhetsarbete och social och samhällelig verksamhet – det som idag kallas allmännyttig verksamhet.

Men för att ännu kort gå tillbaka i historien: Zachris Topelius roll som aktivist i Fruntimmersföreningen i Helsingfors fascinerar mig (han var sekreterare för föreningen under åren 1853-66), och han ansåg att föreningen representerade viktiga nya idéer i samhället. Föreningen erbjöd enligt honom högreståndskvinnorna en första möjlighet till offentlig samhällelig verksamhet under den organiserade filantropins tecken (så här skriver Biografiskt lexikon för Finland). Han insåg alltså mycket tidigt föreningarnas viktiga roll i välgörenhetsarbetet – och samtidigt för kvinnors möjlighet att verka i samhället. En bildad man – i ordets sanna och djupa bemärkelse!

Den historiska sanningen om allmännyttighet (som på 1800-talet kallades välgörenhet, rätt och slätt) är att föreningarna producerade många tjänster långt innan den kommunala serviceproduktionen byggdes ut. En annan sanning är att situationen än idag är den att hela spektret av åldringsvård i Helsingfors är exempel på allmännyttiga föreningars och stiftelsers verksamhet (t.ex. Blomsterfonden). Men också inom barndagvården finner vi det här mönstret (Semigradsky m.fl.)

De Gamlas Hem -föreningar finns också på många orter i Svenskfinland och var grunden till en högtstående åldringsvård innan det kommunala byggdes ut.

I Svenskfinland skulle vi inte klara oss utan de allmännyttiga sociala föreningar – och de utgör ett väldigt viktigt inslag i det nätverk vi har. Det är skäl att rikta ett varmt tack till alla er som jobbat och fortsätter att jobba frivilligt det allmännyttiga till fromma. Jag hoppas också att föreningarna lyckas med den nyrektyrering som är så viktig.

Låt mig också för egen del få ett rikta ett annat varmt tack till föreningen och dess förvaltare för den storartade insats som tillbyggnaden och allt därtill hörande arbete inneburit.

Finns det något man kunde ytterligare önska när det gäller hemtrevnad men också det fräscha än Hagaro idag?

Med tanke på all den omsorg och allt det arbete som utförs för det allmänna goda i våra många föreningar är det märkligt  att skattmasen plågat många föreningar och stiftelser under de senaste åren. Skattemyndigheternas ökade inspektioner mot denna sektor och strängare lagtolkningar har väckt uppmärksamhet, och frågan som inställer sig är: är lagen så skriven att den på sikt garanterar de frivilliga insatser och de allmännyttiga föreningarna?

Nu upplever vi egentligen andra vågen av diskussioner om vad som är Skatteförvaltningens linje. 2005 utfärdade Skattestyrelsen nya anvisningar som blev problematiska på många håll. Det ledde till många kontakter till den ansvariga ministern, Wideroos – också från denna förenings sida. Den kontakten var viktig, för den visade också att allmännyttigheten är litet olika i staden och på landsbygden.

Skattestyrelsens anvisningar reviderades därför valborgsmässoafton 2007 – men tyvärr är inte situationen ännu tillfredsställande och det har lett till att bla riksdagsledamot Mikaela Nylander ställt et sk spörsmål till finansminister Katainen som nu ansvarar för dessa frågor.

Som en följd av kontakter från föreningsfältet har därför  sfp:s ministergrupp sammankallat representanter för föreningslivet, undervisningsministeriet, finansministeriet samt skattemyndigheterna till möten om föreningarnas skattefrågor. Syftet är att klarlägga de tolkningar som gjorts av lokala myndigheter samt att ta fram lösningar som inte försämrar föreningarnas verksamhetsförutsättningar. Det första mötet, med instanser som representerar fritt bildningsarbete (Arbis o dyl.), ordnades senaste vecka. Arbetet fortsätter.

En annan aktör i diskussionen om medborgarsamhället och allmännyttiga föreningars ställning är delegationen för medborgarsamhällspolitik som utsetts av regeringen fram till år 2011. I delegationen finns representanter från både den offentliga förvaltningen och olika medborgarorganisationer – också för det svenskspråkiga föreningslivet. Delegationen har en mycket mångsidig handlingsplan för de kommande åren och behandlar förutom skatteproblematiken viktiga frågor som utvecklandet av förvaltningens hörande av föreningarna. Revideringen av föreningslagen är också aktuell (förslag till regeringen i början av 2009), liksom olika forskningsprojekt och arbetsgrupper som jobbar med delaktighet och demokrati, ökat inflytande för föreningarna osv. Det rör sig alltså på fältet, och vi väntar med spänning på frukterna av delegationens arbete!

Men ännu tillbaka till skattefrågorna.

 Ävenom mycket av definitionerna i  och tolkningen av gällande lag är riktiga är det två aspekter som enligt min erfarenhet varit särskilt besvärliga: hur begränsad för nyttotagarkretsen vara och hur mycket skall man ta hänsyn till konkurrensaspekter? 

En förutsättning för att ett samfund skall vara allmännyttigt i beskattningen är att verksamheten inte gäller begränsade personkategorier. I ett skede ledde skattemyndigheternas tolkning av denna bestämmelse till stor rädsla bland sk understödsföreningar, vars enda syfte är att stöda en annan förening. Tom i Svenska Finlands folktingsgarantiförening fanns det en rädsla att vi skulle mista vår allmännyttighet – eftersom verksamheten faktiskt riktade sig bara till att hjälpa en juridisk person – Svenska Finlands Folkting!

Till denna del har reglerna och direktiven inte ändrats – och här är en fråga som kräver fortsatt uppmärksamhet och diskussion.

Det andra aspekten är sk neutral konkurrens: i sitt svar till Mikaela Nylander återkommer finansministeriet och finansminister Katainen till denna fråga. Det sägs att beskattningen skall garantera att konkurrens mellan företag och allmännyttiga samfund skall ske på lika villkor. Vill vi alltså inte favorisera det allmännyttiga ? Vi har stadganden om sk sociala företag som sysselsätter tex svårsysselsatta. Varför kunde vi inte tillåta att allmännyttiga företag skulle få en i viss mån priviligierad position ? Jag vet att finansministeriet kommer att komma med invändningar utgående från EU – men hur mycket finns det inte allmännyttighet i andra EU-länder. 

Dessa två frågor tycker jag är de centrala för att fortsättningsvis garantera allmän nyttan verksamhetsmöjligheter.

För frivilliga arbetsinsatser och den mänskliga värme det medför behöver vi mera av; inte mindre. 

***** 

I det hittills sagda har jag berör en liten men  nog så viktig fråga för våra föreningar – skattefriheten. På regeringens dagordning finns många andra som har beröring till Hagaro och dess invånares vardag. Det gäller tex den helhetsöversyn som nu görs av socialskyddet; och där det som en liten del undersöks hur de index som bestämmer utvecklingen av pensioner egentligen utvecklas – en fråga som så ofta berörs när äldre personer råkas: behåller min pension sin betalningskraft.

Nya anvisningar om kvalitetsstandarder för äldreboendet har också utfärdats – visserligen som rekommendationer – men en översyn har gjorts. 

Ständigt finns dock på tapeten också hur boendealternativen kan utvecklas för de äldre. Vi vet att vi har flerdubbelt sk tunga anstaltsplatser för äldre i förhållande till andra länder med liknande förhållanden. Någonstans är det fel. 

Samtidigt tror jag inte att vi ska underskatta den sociala faktorns betydelse: att bo på ett hem som Hagaro ger mycket extra på äldre dar – och det är en boendeform som också måste få allt stöd.

Låt alla blommor blomma. 

Och låt mig idag få förena mig med alla dem som gratulerar föreningen. När jag gick i skola här bredvid, då Norra Haga svenska folkskola fanns – visste jag inte vagt att det fanns snälla tanter som bodde här. – Och några fuffens här på gården har jag inte heller gjort – så att det skulle finnas orsak till några bekännelser. 

Men det är först med åren som jag lärt mig vilka fina anor föreningen har och det har gett mig allt djupare respekt för det arbete som utförs här.

Därför än en gång: hjärtliga gratulationer.