Gruppanförande om statsrådets meddelande om förlängning av giltighetstiden för statsborgen som ställts för finansieringen av det europeiska finansiella stabiliseringsinstrumentet, 15.5.2013, Astrid Thors

Ärade talman,

Vad gör en bank och borgensmän om en låntagare har svårigheter att följa den ursprungliga amorteringsplanen? Ja, det finns säkert banker som förhastat säger upp lånet och nöjer sig med att bokföra en kreditförlust. På samma sätt finns det säkert borgensmän som snabbt vill dra sig ur – även om de då riskerar att få betala fiolerna. Men så finns det klokare banker och borgensmän, som tänker mer långsiktigt. De är villiga att förlänga amorteringstiden för att trygga återbetalningen och sina ränteintäkter.

Euroländerna gör enligt Svenska riksdagsgruppen klokt i att följa det senare exemplet då  det gäller borgensförbindelserna för det europeiska finansiella stabiliseringsinstrumentet, som har beviljat lån till krisländerna Irland, Portugal och Grekland. Man kan visserligen befara att särskilt Greklands ekonomiska svårigheter blir långvariga, men dumt vore det ju att inte ge även det landet en chans att betala sina skulder och räntor. Inte rekommenderar väl oppositionen en annan linje? Den skulle ju strida mot våra egna intressen.

Allt fler tecken tyder på att krisländerna nu börjar se ljus i den tunnel eurokrisen har varit. På Irland har den ekonomiska tillväxten tagit fart, även om befolkningen länge än kommer att känna av svångremmen som bland annat inneburit sänkta löner i den offentliga sektorn och betydligt minskad köpkraft. Portugal har lyckats sälja sina statsobligationer med framgång, och denna vecka har ett nya sparåtgärder vidtagits.

Ja, till och med i Grekland har konkurrenskraften ökat tack vare de många sparpaket som knutits. Det andra Greklandspaketet innehöll för första gången ett investeraransvar, som sedan fullt ut togs i bruk också för Cyperns del.

Den debatt som just nu pågår om alternativen tillväxt eller nedskärningar är litet absurd. Ekonomisk tillväxt och nedskärningar i de statliga finanserna utesluter inte varandra, och de kan balanseras vilket kommissionens senaste åtgärder vittnar om. Men tillväxten måste komma framför allt med hjälp av en återvunnen konkurrenskraft på världsmarknaden och nya innovationer som vinner marknader.  Varu- och serviceexporten går här hand i hand.

I detta sammanhang är det skäl att notera de observationer som kommissionen gjorde om Finland i samband med den makroekonomiska analysen som offentliggjordes 10.4. Kommissionen konstaterade bland annat att forskning och innovation i alltför liten utsträckning lett till nya säljframgångar och att kombinationen energikrävande industri med bristande energieffektivitet är bekymrande.

Utan en djupare analys av kommissionens rekommendationer är det dock skäl att konstatera att det inte räcker att bara sats på ICT enligt ICT 2015-programmet – vi måste också satsa på mera på robotisering och automation – här har vi blivit efter andra europeiska länder.

Ärade talman,

Naturligtvis finns det alltjämt orosmoln och det allmänna ekonomiska läget i Europa är ännu skört. Det största enskilda orosmolnet kan vara den  ungdomsarbetslöshet som breder ut sig i land efter land – särskilt i länder med ett svagt utbildningssystem som inte förbereder de unga för arbetsmarknaden. Förutom att varje ung arbetslös innebär en enorm förlust för både individen och samhället, kan omfånget i längden bli en faktor som hotar hela samhällets stabilitet. Det finns många oroande tecken på allt från politiker- och samhällsförakt till ökad främlingsfientlighet och ren rasism.

Ett annat orosmoln är att EU och euron utpekas som bovarna i dramat. Det är bara alltför lätt för regeringarna i krisländer att skylla de överenskomna saneringsprogrammen på EU, trots att orsakerna till det uppkomna krisläget har varit nationella. Och bland folkopinionen finns det rentav de som skyller också dessa bakomliggande problem på EU och euron. Här skulle en intensifierad konsumentupplysning vara på sin plats.

Ärade talman,

Ett tredje orosmoln är övertron på marknadens välsignelser. Marknaden består sist och slutligen av människor som fattar beslut, och de besluten kan vara kloka men också dumma eller åtminstone förhastade. Finlands Banks förra chefdirektör Sirkka Hämäläinen vittnade inför Stora utskottets EMU-sektion nyligen om felbedömningar som har gjorts och alltjämt görs av dessa marknadskrafter. Marknaden vägde till exempel i tiderna inte in någon risk i de statsobligationer som nu rentav betecknats som värdelösa.

Marknaden är och förblir en god dräng, men en dålig husbonde. Marknaden behöver, precis som staterna, spelregler. EU har i det avseendet kommit långt med sitt sixpackspaket, som utgör ett effektivt vapen mot en obehärskad skuldsättning. En effektiverad banktillsyn på EU-nivå är därtill helt nödvändig.

Ärade talman,

Finland har hittills inte förlorat en enda cent på våra borgensförbindelser, utan tvärtom kunnat kassera in ränteintäkter. Den nu föreslagna lagändringen är ägnad att trygga att så sker också i fortsättningen. Den ökar inte Finlands totala borgensexponeringar, och innebär inte att några nya stöd beviljas.

Riskerna ökar dock, och därför är de säkerheter Finland fått av Grekland centrala.

Viktigt att minnas är också att den inre marknaden, som gynnar oss alla, skulle retardera om vår gemensamma valuta tillåts falla samman.

Riksdagen har genom Stora utskottet hela tiden hållits väl informerad om den krävande skötseln av eurokrisen. Och det har inte varit lätta beslut att fatta, men de har hela tiden tagits med tanke på vad som på sikt är i finländarnas intresse – att det gemensamma Europa kommer på fötter.  Svenska riksdagsgruppen hyser fortsatt förtroende för regeringen.

Ärade talman,

Om oppositionen inbillar sig att regeringspartierna med förtjusning och utan skrupler hurrar för det nya stödpaketet till Grekland misstar den sig gruvligt. Också vi känner besvikelse över hur lång tid det tagit för de grekiska beslutsfattarna att fatta de beslut som man utlovat, egentligen redan sommaren 2011. Ju mer utdragen processen har blivit, desto dyrare har den stått både enskilda investerare, det grekiska folket och dess europeiska allierade. Ett exempel på brutna löften är också att privatiseringar som kunde skapa en ny dynamik inte genomförts och att slutna sektorer inte öppnats för nya aktörer.

Den utdragna processen att skapa ett hållbart läge för den grekiska skuldsättningen håller på att stå oss andra dyr. Bristen på klara beslut kan i värsta fall kullkasta den förutspådda minimala ekonomiska tillväxten detta år.

Det är klart att också vi är ytterst oroade över läget och helst inte skulle riskera finländska skattebetalares pengar, ens med de säkerheter vi i motsats till andra euroländer får. Men regeringen förutsätter att Grekland denna månad, senast på skottdagen, fattat beslut om alla så kallade föregripande åtgärder som man avtalat om i detta andra skuldpaket.

Vidare är det klart att inte en enda utbetalning kan ske från det gemensamma stabilitetsinstrumentet EFSF innan Grekland gjort sitt. Och vi ska inte glömma att i detta andra Greklandspaket är den privata sektorn nu kraftigt involverad och de grekiska offentliga skulderna kommer att kraftigt skrivas ned.

Skillnaden mellan oppositionen och regeringspartierna är att vi måste bära ansvar för våra beslut och deras konsekvenser. Skillnaden illustreras bäst av hur Centerns inställning har förändrats på mindre än ett år. I regeringsställning bar också Centern sitt ansvar, nu anser sig partiet tydligen ha råd att göra Sannfinländarna sällskap.

Det ansvar vi bär gäller inte bara Grekland eller ens dess folk, som nu får lida svårt för sina politiska och ekonomiska beslutsfattares ansvarslöshet under en lång följd av år. Ansvaret gäller hela Europas ekonomiska framtid, och därför inte minst vårt eget lands och våra medborgares välfärd. Solidaritet förvisso, men också ekonomiskt förnuft.

Svårt skuldsatta stater är inget undantag i vår värld. Och det gäller inte bara Europa, och länder som Italien och Spanien. Det gäller också flera av världens starkaste ekonomier, med USA och Japan i spetsen. Skillnaden till Grekland är inte bara kvantitativ, utan också kvalitativ: Grekland har inte den starka realekonomi och den exportindustri som klarar av en stor skuldsättning.

Men det finns också skäl att varna för följderna av att Grekland skulle uteslutas ur eurosystemet.  Ett så stort kaos skulle uppstå, att det är tveksamt om landet kunde kvarstå i EU.

På samma sätt som letterna och islänningarna får grekerna får lov att finna sig i en sänkt levnadsstandard under många år framöver.  Reformpaketet knutet till hjälpinsatsen förutsätter bland annat att minimilönerna sänks med 22 procent i förhållande till nivån 1.1.2012. Ungas löner skulle sänkas med 32 procent och många andra åtgärder vidtas, som anpassar löneutvecklingen till konkurrenskraften. Det är alltså en betydande intern devalvering som de andra euroländerna förutsätter.

Den offentliga sektorn i Grekland måste skäras ned, men det är också nödvändigt. Den har varit överdimensionerad, och har bäddat för korporativism och korruption. Likaså har den svarta ekonomin varit betydande i Grekland och det är viktigt att åtgärder riktas in på detta. Grekland må vara demokratins hemland, men har nu mycket att lära av andra demokratiska rättsstater med god förvaltningssed.

Att de två ledande partierna i Grekland har förbundit sig till en fortsatt sanering och stabilisering också efter vårens val är värdefullt. Det finns alltså politisk vilja att rädda landet. Ännu viktigare är ändå att opinionsmätningar bekräftar att en majoritet av det grekiska folket stöder projektet.

Men detta stöd får inte rubbas av att kända grekiska idoler som Mikis Theodorakis uppmanar till bojkott. Kanske Arja Saijonmaa har en uppgift i att klargöra litet nordiska värderingar i Grekland.

Och vi måste tillsammans kämpa mot att nationella antipatier och stereotypier får större utrymme i Europa – som att grekerna anses vara notoriskt lata och att tyskarna i dag bara är förklädda nazister. På ett sådant språkbruk måste det bli slut.

Grekerna har haft dåliga ledare och det står dem nu dyrt. De har också använt stora mängder europeiska strukturfondsmedel, utan att det skapat verklig konkurrenskraft och bättre möjligheter. Inför den kommande strukturfondsperioden krävs det allvarliga överväganden om hur vi kan garantera att medlen används för att skapa nya tillväxtmöjligheter. Utan tillväxt kan inte Grekland klara skuldkrisen.

De stundom våldsamma demonstrationerna är inte representativa för denna folkmajoritet, utan återspeglar militanta fackföreningars och ytterlighetspartiers och gruppers traditionellt starka ställning i landet. Vi får bara hoppas att dessa militanta motståndare till den nödvändiga ekonomiska saneringen inte lyckas sabotera den turistnäring som är en av landets få ljuspunkter.

Det är för att rädda stabiliteten i de europeiska bank- och valutasystemen som detta stödpaket till Grekland är nödvändigt. För att stärka förtroendet inom den finansiella sektorn är det viktigt att paketet kan godkännas snart.

Greklands öde är ett varnande exempel för alla andra länder, också för vårt eget. Det gäller att inte glömma de grekiska lärdomarna då vi denna vår i vårt eget land står inför smärtsamma beslut om nedskärningar i statsutgifterna och höjningar av skatteuttaget. Greklands väg får på inga villkor bli vår.

 

SVENSKA RIKSDAGSGRUPPEN, Astrid Thors, riksdagsledamot

28.2.2012 Gruppanförande i debatten om statsrådets meddelande om Greklandsstödet

De sannfinländska interpellanterna gör det lätt för sig. Genom att ytterst selektivt välja ut några internationella och inhemska ekonomiska experter som har ifrågasatt euron försöker de legitimera och auktorisera sitt motstånd mot den gemensamma europeiska valutan.

Intressant i det sammanhanget är att så många av de amerikaner som åberopas, med framlidne Milton Friedman i spetsen, är utpräglat neoliberalistiska tänkare av det slag som formulerade president Reagans och premiärminister Thatchers ortodoxt kapitalistiska ekonomiska politik. Det är fascinerande att dessa män på den politiska högerkanten nu är auktoriteter för sannfinländarna!

Sannfinländarna bortser helt från att Finland ju inte stöder Grekland och andra euroländer i trångmål bara för dessa länders skull, utan framför allt för vår egen skull, som ett litet, helt exportberoende land. Låt oss titta på det sannfinländarna kallar sitt tydliga alternativ:

Det vore säkert inte “schysst” att finländska skattebetalare ska “stå för hela kalaset”. Men så sker ju heller inte. Det ligger emellertid i dessa skattebetalares intresse att vi bidrar, med den andel som motsvarar vår ekonomiska bärkraft. Då hela det “kalas” EU-toppmötet i förra veckan beslutade om uppgår till 200 miljarder, är Finlands andel 3,8. Det är alltså mindre än två procent, och för den insatsen står Finlands Bank, inte statsbudgeten denna gång. Till exempel Sverige, Danmark och Norge bidrar också.

Förlusterna bör  risktagarna stå för om krisländernas skulder skrivs ned, heter det vidare i interpellationen. Dessa risktagare är framför allt banker och försäkringsbolag. Om de går omkull drabbar det med nuvarande regler  i slutändan de europeiska skattebetalarna, i deras egenskap av deponenter, försäkringstagare och aktiesparare, men också som skattebetalare, men också arbetstagare, pensionärer och medborgare

Europa måste i själva verket ha en bättre beredskap att mota en bankkris. Det gör man inte bara genom att ensidigt utpeka bankerna som huvudskyldiga och betona risktagarnas ansvar. Med skäl har Sixten Korkman efterlyst stärkta EU-institutioner för bankövervakningen och en gemensam Bank Resolution mechanism . Kommande toppmöten måste ägna mera uppmärksamhet åt att övervaka att besluten om att stärka bankernas kapital verkställs och se till att vi har ett system som inte oskäligt drabbar skattebetalare. I Schweiz har man antagit nya regler om banker som är “Too big to fail”, men vars kärnverksamhet man säkrar på annat sätt.

Sannfinländarna prisar vidare internationella valutafonden, IMF, som den enda rätta instansen att bistå länder i kris. Det har kanske undgått dem att IMF i högsta grad är involverat och att dess roll nu ytterligare stärks. Och att Finland har lyckats med att få en aktiv roll för IMF. Men ett valutaområde måste också bära sitt eget ansvar.

Det är hög tid att undersöka vilka våra penningpolitiska alternativ är, heter det också i interpellationen. I så fall gäller det framför allt att utreda kostnaderna och konsekvenserna för vårt nationalhushåll. Sådana utredningar skulle inte resultera i ett nederlag för euron. 180 miljarder är en summa som redan nämnts som beräknad prislapp för en återgång till en nationell valuta. 180 miljarder euro, alltså, inte mark eller kronor.

Sannfinländarnas interpellation andas en tro på isolationism som botemedlet. I en internationaliserad, ja globaliserad värld bär isolationism inte långt. Lidande blir i så fall de som har valt denna riksdag, bland dem sannfinländarnas egna väljare.

På motsvarande sätt kunde man gå igenom alla punkter i interpellationen, men det är föga fruktbart. Det gäller nu att se framåt, och diskutera villkoren för Finlands medverkan i de åtgärder som förra veckans toppmöten kom fram till.

Svenska riksdagsgruppen anser att Finland inte kan ställa sig utanför den permanenta krisfonden. Vi bör bära vår andel av det gemensamma ansvaret för vår egen valuta. Som statsministern har konstaterat, ligger det i vårt eget intresse att inte en liten minoritet av euroländer kan stoppa förnuftiga regler och beslut om åtgärder om dessa regler inte följs.

Det är ju just det faktum att vissa länder har tagit sig friheter att bryta mot de gemensamma reglerna som har försatt oss alla i den situation där vi nu befinner oss. Det får inte upprepas. Reglerna bör vara glasklara, och de direkta, automatiska sanktionerna likaså.

Samtidigt värnar Svenska riksdagsgruppen naturligtvis om vår grundlag. Den permanenta krisfondens mekanism måste stå i samklang med varje eurolands grundlag. Det var synd att Grundlagsutskottet och Stora utskottet i förra veckan under tidspress var tvungna att ta ställning till denna grundlagsenlighet. I nyckelställning är riksdagens budgetmakt, inte den nationella suveräniteten som sådan. Den senare är i dagens värld i varje händelse kringskuren, av det ekonomiska beroendet av omvärlden och av vår medverkan i internationella organisationer som EU.

Vi är därför, likt bland andra förre statsministern Paavo Lipponen,  övertygade om att det kan hittas en kreativ lösning som kombinerar en finländsk medverkan i fonden med full respekt för vår grundlags bokstav och anda och för riksdagens oinskränkta budgetmakt.

Inte heller Svenska riksdagsgruppen är någon stor beundrare av “Merkozy-axeln” mellan Tyskland och Frankrike som en motor för reformer och lösningar. Det är väl inte bara de förestående valen i de båda länderna som har väglett de båda ledarna?

Vi beklagar att besluten inte i full harmoni med Lissabonfördraget kunnat beredas i samförstånd mellan alla euro- respektive EU-länder, och i samverkan mellan EU-kommissionen och ministerrådet. Då Tyskland och Frankrike kommer åt att bilateralt forma agendan måste de andra länderna och aktörerna dock fråga sig om de inte delvis bär skulden till detta. Det gäller inte minst euroländer som Italien och Spanien, som inte har burit sitt ansvar för de egna nationalhushållen.

Samtidigt som vi debatterar vårt deltagande i krismekanismen, ska vi inte glömma att toppmötet stakade ut riktlinjer för ett fördjupat ekonomiskt samarbete, som på grund av Storbritanniens hårdnackade motstånd kan rubba balansen mellan institutionerna i EU på ett olyckligt sätt. Det får inte ske.

Svenska riksdagsgruppen är övertygad om att en lösning av eurokrisen inte skulle underlättas av att den sittande regeringen skulle fällas. Det är inte politisk stabilitet som är problemet i Europa, utan instabilitet. Vi röstar för förtroende.

 

Riksdagsledamot Astrid Thors

Gruppanförande, Svenska riksdagsgruppen,  i interpellationsdebatten om eurokrisen 13.12.2011