Tryggandet av undervisningen i Nordsjö lågstadieskola i Helsingfors - Budgetmotion

 

 

Nordsjö lågstadieskola är inrymd i Rastis-huset i Nordsjö. Lågstadieskolan är den största enheten i Rastis med ca.130 elever i årskurserna 1–6. I huset finns dessutom inrymt daghemmet Rastis, och ungdomsgården Rastis. Eftermiddagsverksamhet arrangeras.

För att rektorn ska kunna samordna verksamheten behöver skolan en ytterligare lärartjänst.

Med hänvisning till ovanstående föreslår undertecknad att 60 000 € till hänvisas till skolan.

 

15.2.2012 ledamot Astrid Thors

 

Näs skola, Larsmo, 25.3.2011 (talat ord gäller)

Tusen tack för att ni inbjudit mig att närvara vid öppningen av denna nya tillbyggnad till er skola.

Det är en skola med länga anor; och jag förstår att ni är stolta att ni bär det arv som följer skolan ända sedan 1898, då skolan grundades.

Jag tror många av er därför förstår den sorg man känner på annat håll i landet, när man måste stänga en skola; en skola är så mycket mera än byggnaden där den verkar. – Skolan som gemensam upplevelse är kanske t.o.m. mycket starkare där vi finlandssvenskar lever som en minoritet bland den stora majoriteten. När ni här frågar från vilken by en ny bekant kommer; frågar vi i Helsingfors ofta vilken skola man gått i.

Det är givet att världen förändras och det är klart att för utbildningens uppgifter går det på samma sätt, de förändras, och på många ställen anser man att det inte är pedagogiskt och ekonomiskt motiverat att upprätthålla alla skolor.

Men just mot denna bakgrund skall ni skatta er lyckliga att Näs skola kontinuerligt behövt utvidgas – det är en ypperlig satsning som kommer att betala sig tillbaka.

Jag delar också skolans och kommunens glädje att förskolan nu knyts till skolan och att vi kan ta i bruk nya utrymmen för den. Idag har förskolan en rätt stor acceptans, och närmare 95 % av barnen i hela landet går i förskola. Utan att vi statistiskt exakt kunnat visa på det, är ett antagande att barn med invandrarbakgrund är starkt överrepresenterade i gruppen som inte går i förskola. Socialt och pedagogiskt skulle det vara ytterst viktigt att dessa barn går i förskola, och genom lek och integrering få samma utgångspunkt som andra barn. Jag har därför i flere sammanhang flaggat för obligatorisk förskola – med stöd av den utredning som doktor Arajärvi utförde för min räkning – men den politiska rörelse som står mig närmast tog inte upp det i sitt valprogram – åtminstone inte denna gång.

Allt tyder på att en överföring av dagvården till att lyda under undervisningsministeriet skulle leda till att övergången från dagvård till skola skulle ske mycket mera smidigt, eftersom dagvården och skolan skulle planeras från samma ställe. Denna reform som många barnträdgårdslärare efterlyst, bör genomföras nästa period.

DEN FINLANDSSVENSKA SKOLAN I SAMHÄLLET OCH I VÄRLDEN

Ett stort  tack vill jag också rikta till de tappra personerna i skolarkivets tjänst som fått fram en bild av min farmor i hennes andra tjänst efter dimissionen från lärarinneseminariet i Ekenäs, vi talar om en tid för exakt 100 år sedan vid Holms skola här i Larsmo. Hon var vikarierande lärarinna där mellan åren 1910-1912 – och jag är mycket glad för den bild som också upphittats här.

Skolan i vårt land i allmänhet, men också här i Larsmo har ändrats väldigt mycket. Det är ett annat samhälle vi förbereder våra barn på – det är ett samhälle som gått från bondesamhället, via industrisamhället till ett servicesamhälle. – Servicesamhälle låter kanske som om man skulle tvätta skjortorna åt varandra – men det är inte det jag tänker på. Utan det betyder att en allt större del av intäkterna till nationalekonomin Finland kommer från den service som är anknuten till maskiner, hissar, elnätverk m.m. som vi levererar.

Det har hänt ganska ofta att jag på något av de stora flygfälten i Europa hört ett gäng, oftast gossar/herrar tala det österbottniska tungomålet – och då har jag varit ganska säker på vilka företag i nejden de representerat – och förstås med stolthet. Dessa personer har kunnat komma från arbetsresor till Laos, Venezuela, Senegal eller Sydafrika – tror ni att de i folkskolan visste hur internationellt deras liv skulle bli? Eller hur ännu mera internationellt vårt Österbotten skulle bli?

Eller visste teknikgossen i Finland som i tiderna kopplade ihop mig till min första videokonferens, jag satt i Frankrike och resten av gänget i Helsingfors – visste han i grundskolan att han skulle komma att behöva ett av de stora världsspråken för att kommunicera med teknikerna i min ända?

Svaret på mina frågor är självklart – det visste ingen. Men den svårighet som alltid funnits att spå framtiden – den förutsätter vissa hållningar när det gäller framtiden. Hållningar som det är viktigt att man beaktar redan i grundskolans undervisning, där de små hjärnorna ska formas så att de kan vara öppna för alla de olika vändningar det liv som de står inför, kan föra med sig.

När vi granskar de framtida utmaningarna finns det både lugnande och oroväckande trender gällande den svenska skolan i Finland. Låt oss börja med det lugnande.

Det lugnande är att svenska skolor i snitt läser mycket mera språk än de finska skolorna i vårt land. Vi talar nästan om 2 veckotimmar mera än i de finska skolorna, och vi vet också att vi inleder språkundervisningen tidigare än i de finska skolorna: de svenska eleverna i svenska skolor inleder finskan senast på årskurs 2 och engelskan i regel fr.o.m. klass 4. Det finns också svenska skolor som börjar med lek och sång på ett annat språk redan i första klassen. Denna större mängd språkrelaterad undervisning vid en tidig tidpunkt – den är mycket värdefull. Tar inte den finska skolan till vara den naturliga fallenhet för att lära sig nya språk som barn och ungdomar har? Varför gör den inte det? Och de centerpartistiska utbildningspolitikerna, som månar om den offentliga sektorns utgifter när det gäller undervisning, de verkar inte heller riktigt ha viljan att ta till vara denna unga barns iver för språk.

Ett faktum är också att det råder rätt stora skillnader mellan kommunerna hur mycket man satsar på skola och utbildningstjänster i allmänhet. Vi talar om en skillnad på hundratals timmar i genomsnitt per år. En satsning på utbildning tycker jag nog att ungdomarna vore värda. Men jag ska senare återkomma till grundskolans timfördelning.

Om vi är glada över satsningarna på språk, är de övriga resultaten som vi når i de svenska skolorna mera oroväckande. Trots att de flere gånger redovisats sämre resultat i de svenska skolorna i jämförelse med de finska har detta inte lett till en tillräcklig debatt och framförallt inte till åtgärder.

Svenskfinland har varit representerad i varje PISA undersökning. I PISA 2009 undersökningen ingick totalt 56 finlandssvenska skolor och 1407 elever utöver eleverna från de finskspråkiga skolorna.

Något som är oroväckande i PISA 2009 resultaten är, att skillnaden är mycket stor för finska Finlands fördel i läsning och i naturvetenskaper. Internationellt sätt faller de finlandssvenska skolorna i läsning på en åttonde plats (år 2003 tredje plats), i matematik på delad tionde plats (år 2003 delad sjätte plats) och i naturvetenskaperna på delad nionde plats (år 2003 delad åttonde plats).

En nordisk jämförelse ger en något ljusare bild av de finlandssvenska resultaten. Skillnaderna i medelvärden är stora till finska Finlands fördel i relation till de övriga nordiska länderna samt även till skolorna i Svenskfinland. Trots att vi klart faller under de finskspråkiga skolorna resultat toppar de svenska skolorna i Finland trots allt fortfarande alla de övriga nordiska länderna. Ur ett nordiskt perspektiv kan de finlandssvenska skolornas resultat alltså ses som mindre problematiskt. När resultaten i svenskspråkiga skolor jämförs med finska Finlands resultat, väcks många frågor.

Varför klarar sig de svenskspråkiga skolorna sig sämre trots samma läroplan, struktur i utbildningssystemet, lärarutbildning, ekonomiska resurser, med mera?

De svaga resultaten kan i detta fall inte föras tillbaka till någon enskild faktor, utan det är

snarast frågan om helheten, där många mindre faktorer gemensamt bidrar till ett något sämre resultat.

PISA 2009 definierar begreppet reading literacy som en förmåga att förstå, använda, reflektera över och engagera sig i skrivna texter, som behövs för att nå läsarens egna mål. Reading literacy är en förmåga som behövs för att utveckla kunskaper för aktivt medborgarskapenligt OECD. God läsförståelse är av stor vikt för individen inte enbart som stöd för framgången i andra ämnen utan också på grund av att den ger en möjlighet till gott samhälleligt engagemang i vuxenåldern. Den nivå som individerna når i läsförståelse i ett samhälle avspeglar samhällets ekonomiska och sociala möjligheter nu och i framtiden – god läsförståelse är alltså en viktig nyckel till ekonomisk framgång, men även till individernas allmänna välmående i samhället.

Skillnaden till finska Finland i informationssökning är 17 poäng, i tolkning av texter 31 poäng och reflektion 25 poäng, till finska Finlands fördel. Alla skillnaderna är statistiskt signifikanta med en under fem procents risk för felresultat.

Eleverna i de finlandssvenska skolorna har alltså sämre kunskaper i att tänka eller se texter som helheter, att identifiera den viktigaste informationen i texten samt i att utvidga sina första intryck av en text och i att kunna dra slutsatser som inbegriper en eller flera delar av texten.

I de svenskspråkiga skolorna fanns sammanlagt 1,3–1,7 gånger fler elever (3,5–5 procentenheter) som presterade svagt eller mycket svagt än i de finskspråkiga skolorna. Störst är skillnaden i tolkning och minst i informationssökning.

Det fanns omkring 1,4–1,8 gånger fler elever som nådde utmärkta eller toppresultat i de finskspråkiga skolorna än i de svenskspråkiga skolorna. Resultatet kan sammanfattas så att i den grupp av svenska skolor som presterade svagt fanns det flest elever som presterade svagt eller mycket svagt, samtidigt som det fanns minst elever i de högtpresterande nivåerna. Och som jag tidigare sade; i den finlandssvenska skolan är andelen svaga och mycket svaga elever oroväckande stor i läsning, tolkning och reflektion.

En helhetsbild över finlandssvenska resultaten kommer att ges i Kulturfondens rapport om PISA 2009 som utkommer år 2011. Men redan nu vet vi att resultaten för den finlandssvenska skolan i PISA 2009 är entydigt oroväckande. Med lika förutsättningar borde den finlandssvenska skolan nå lika goda resultat som den finska.

Den grundläggande utbildningen är grunden för vår konkurrenskraft. Tack vare högutbildade människor, människor med idéer, föds nya innovationer som ger sysselsättning i framtiden. Satsningar på utbildningen betalar sig alltså mångfalt tillbaka. Att satsa på utbildningen är som att sätta pengar på banken, eller ska vi säga välinvesterade pengar, eftersom pengar på bank idag kanske inte är den bästa av investeringar på lång sikt.

VÄLMÅENDE I SKOLAN

Vi måste också göra satsningar på elevvården – och elevhälsovården – i förebyggande syfte. Skolan kan inte ensam stå som stöd åt elever med hälso- och sociala problem. Det krävs samarbete likt det som numera finns inom den uppsökande ungdomsverksamheten mellan sociala sektorn, hälsovården och utbildningsväsendet. Det här tryggar kontinuitet i hjälpinsatserna för att stöda elevens välmående, inlärning och utveckling. Vi behöver alltså fler kuratorer och skolhälsovårdare och ungdomsarbetare, som också kan verka i och i anslutning till högstadierna.

För vi vet ju, många av oss har egna erfarenheter, att en elev som i ung ålder blir offer för mobbning kan i värsta hamna in en ond cirkel. Det krävs starkt självförtroende och bra stöd att ta sig ur den onda cirkeln. Det handlar också om att ge de unga allt stöd de behöver för att hindra utslagning, marginalisering, fel spår i livet. Att förebygga detta är inte en politisk eller ekonomisk fråga lika mycket som det är en moralisk skyldighet av dagens beslutsfattare.

 

TIMFÖRDELNINGEN

Under det senaste åren har timfördelningen i den grundläggande utbildningen diskuterats en hel del. Vi var besvikna över att det goda förslaget, som behandlades och förhandlades om i höstas, inte kunde föras vidare av den sittande regeringen. Men om vi ser positivt så finns en grundligt utredd och kostnadsbedömd modell fortsättningsvis att tillgå. Varför skulle vi kasta det i soptunnan? Behoven har ju inte försvunnit någonstans. Alltså bör de bästa delarna i förslaget tas tillvara och skrivas in i nästa regeringsprogram. Mera språk, drama och mera gymnastik står för oss väldigt högt i kurs. Våra motiv förtjänar att upprepas: det handlar om att förtydliga den grundläggande utbildningens allmänbildande uppdrag.

Centerpartiet har föreslagit att man i skolor i östra Finland kunde ha ett försök där man byter ut undervisningen i svenska mot ryska. Ett försök med barn där konsekvenser kan bli oanade. Vad händer med undervisningen på andra stadiet? Tjänstemannasvenskan? Språkkraven för tjänstemännen, ja hela det tvåspråkiga Finland?

Man kan alltså fråga sig vad syftet med försöket är? Ett försök gör man, när man har ett syfte och vill se om en åtgärd leder till önskat resultat. Om vi inte får veta vad syftet med försöket är, hur ska vi då kunna veta om försöket har varit lyckat eller inte?

Om syftet är att öka kunskaperna i ryska, så frågar jag mig varför det ska ske uttryckligen på svenskans bekostnad. Varför ställa ryskan mot svenskan redan som utgångspunkt? Det ska vara ”både och”, inte ”antingen eller”. Om behovet av ryska faktiskt är så stort, vilket det kanske är, varför börjar man inte med ryska undervisningen som ett A1 eller A2 språk. Då skapar man inget  motsatsförhållande mellan de två språken. Och inga orsaker till ett försök…

Sedan studentexamensreformen 2004, har antalet studerande som valt att skriva svenska i studenten sjunkit. Många påstod att större valfrihet skulle öka intresset för svenskan. Idag vet vi att det inte blev så. Antalet abiturienter som skriver svenska i sin studentexamen har halverats på åtta år.

Många som vill göra svenskan frivillig använder argumentet att man lär sig bättre sånt som är frivilligt än sånt som är obligatoriskt. Var finns motsvarande argument när det gäller andra ämnen? Nej, just det. Nog vet vi alla att det inte stämmer. 

Breda kunskaper, inklusive kunskaper i våra båda nationalspråk, är en grundbult i vår syn på grundskolans allmänbildande uppdrag. I det här uppdraget ingår också en del obligatoriska element. All inlärning är alltid förknippad med möda, tålamod och sittmuskler…det tror jag nog ni som sitter här idag känner mer än väl.

Men när man har en ny och fin skola, känns det mindre mödosamt och i en fin och inspirerande miljö är man ofta mera hänsynsfull i sitt umgänge – och det är min övertygelse att så kommer att vara fallet här i Näs skola.

Med dessa ord vill jag önska er lycka till med ert nybygge och all framgång såväl i skolan som i de utmaningar som väntar er utanför denna skolas fyra väggar.

Fullmäktigeledamot Astrid Thors ställde, på Helsingfors stadsfullmäktigemötet 2.3., ett spörsmål, där hon efterlyste undersökningen som Helsingfors med närkommunerna skulle göra.

Spörsmål

Har undersökningen om behovet av barnverksamhet på samiska gjorts?

Av Finlands samer bor största delen utanför sameområdet, av barnen 70 %. En relativt stor del av Finlands samebefolkning bor i Helsingfors och dess närkommuner. Enligt en utredning som minoritetsombudsmannen låtit göra önskade samespråkiga i huvudstadsregionen speciellt samespråkig dagvård och undervisning i samespråk i skolorna. Dagvården har dock förverkligats i mycket liten grad trots att lagen garanterar rättigheten till dagvård på samespråk i hela landet.

Som svar på min motion 9.12.2009, 278/Stj, om utredning över behovet av samespråkig dagvård i Helsingfors fick vi höra att staden, tillsammans med närliggande kommuner, under 2010 skulle göra en undersökning över behovet. Har denna undersökning genomförts och vad var resultatet av klarläggningen?

Invigningen av ett nytt skolbygge är en glad och ovanlig begivenhet, det är en stor dag för skolan, för Vanda  och för alla som värnar om det svenska i Finland. Det är andra gången under 2000-talet som vi firar ett nybygge i södra Finland, år 2007 invigdes Sandels som inrymmer Tölö gymnasium, en ungdomsgård och en musik- och konstskola.

Tölö Gymnasium verkar i de utrymmen där jag blev student, i Gamla Lönkans utrymme – så till den skolan har jag en personlig relation.

Men sällan skall jag glömma de gånger jag besökt den gamla Baracken ( som officiellt hette  paviljong)  i vilken Helsinge Gymnasium kom att verka i under 16 år, från 1993 tills i höst. Jag besökte skolan både som Europaparlamentariker men också som riksdagsledamot för Nyland. En av gångerna blev luften så otroligt dålig och från att ha varit en mycket kall sal, började vi nästan svettas. På rasten kunde inte eleverna vistas i något annat utrymme än i barackens gemensamma utrymme, där luften förstås blev jättedålig. Jag minns att jag hörde att eleverna ganska ofta hade huvudvärk, och alla förstod att det var tufft att orka med långa dagar och intensiva studier i dessa omständigheter.

Särskilt kommer jag ihåg den gången minister Ulla-Maj Wideroos och jag var här på besök,  2005 vill jag minnas. Det var igen soligt det varmt och vi var tillkallade av Patrik Karlsson att komma på besök, samtidigt som minister Wideroos också skulle besöka staden i andra ärenden. Vi blev nog bestörta när vi hörde att man igen skulle söka en tillfällig lösning, att utrymmescentralen Tilakeskus hade slagit ned  goda förslag från undervisningsmyndigheternas sida. Det kändes vid besöket som om vi var i ruta noll.

Men vem var gladare än Ulla-Maj och jag när vi började höra att besöket i skolan och träffen med stadens ledning tagit skruv, att det kanske hade fått skeppet att vända och att ljudet i skällan var annorlunda. Flere från stadens sida  besökte skolan och såg hur olidliga utrymmena var.

Beslut fattades, byggandet började med det första spadtaget på sommaren 2008 och idag får vi inviga de fina nya utrymmena. En dag som känns viktig i alla våras liv men särskilt för Er som jobbar i denna skola – som elever, som lärare eller som annan personal – eller har kontakt med skolan av andra orsaker, såsom föräldrar.

En skola är mera än en skola, det är en samlingspunkt och ett forum för det svenska. Det gäller särskilt skolorna här på backen, men också de andra svenska skolorna i Vanda, både nya i västra Vanda och de gamla, fina och traditionsrika i Kyrkbyn och i Västersundom. De är samlingspunkter.

Den svenska undervisningen från dagvård och förskola till grundläggande utbildning och det så kallade andra stadiet med gymnasium och yrkesutbildning är livsviktig för det svenska i Finland, en förutsättning för det svenska språket och den svenska kulturen.

De svenskspråkiga gymnasierna i Finland ger en god undervisning – de klarar sig utmärkt i de utvärderingar som görs på basis av studentexamen. Det ska vi vara glada över, vi har bra lärare och duktiga elever, det tål att upprepas! Vi måste också se till att den svenska skolan håller en god standard i framtiden, att vi har ett välfungerande skolnät och redskap för att garantera god undervisning. Vad behövs? Ja, åtminstone lärare (som fått en god utbildning och som erbjuds god fortbildning), motiverade elever, funktionella utrymmen, fullgoda läromedel och teknisk utrustning.

Gymnasienätet har länge varit konstant i Svenskfinland, men då ekonomin är kärv och elevantalet minskar (åtminstone temporärt) – fast jag inte tror att det gäller Helsinges närmaste område -  söker man olika sätt att effektivera och spara också när det gäller gymnasierna.

I samband med den gymnasieutredning som gjordes 2007 (Utbildningsstyrelsen och Kulturfonden) visade det sig att man på många håll var orolig för att alla gymnasier inte skulle kunna erbjuda ett mångsidigt kursutbud. I utredningen dryftas olika möjligheter att stärka enheterna, främst genom samarbete med andra gymnasier, med den fria bildningen eller yrkesutbildningen, men också samgång nämns som en möjlighet.

Men den tekniska utvecklingen innebär nya möjligheter i undervisningen. Datorer och internet-uppkoppling används dagligen. De så kallade gymnasieringarna i olika delar av Svenskfinland har utarbetat nätbaserade flerforms- och distanskurser som eleverna oberoende av boningsort kan delta i.

En ny form av verksamhet kommer att prövas ut i dagarna och det är Helsinge gymnasium som tillsammans med Mattlidens gymnasium kommer att inleda distansundervisning i realtid. Det är ett spännande experiment som vi alla kommer att följa med intresse. Jag verkligen glad att man kommit så långt att detta experiment med distansundervisning i realtid kan testas. För otvivelaktigt har  den sk ämnesrealen i stiudentskrivningarna ställt ökade krav på det utbud som skolorna ska kunna erbjuda. Utan samarbete kan det vara svårare för  små gymnasier; men mindre gymnasier har sina definitiva fördelar som vi vet. Men genom tekniska samarbetslösningar finns det bättre förutsättningar att hålla ett så tätt nät av skolor och gymnasier som möjligt.

Ser vi tillbaka på de årtionden då Helsinge Gymnasium verkat, har  minsann många studiereformer genomförts, och inte verkar det riktigt som om reformivern skulle avtaga.

För gymnasierna är en läroplansreform, igen,  under beredning. Man kan undra om det är nödvändigt eftersom gymnasiernas läroplan förnyades senast år 2003 och togs i bruk 2004- 2005. Läromedlen har nyligen uppdaterats genom omarbetning, nyproduktion och översättning. Som vi vet har inte läromedlen i alla ämnen blivit färdiga, som det så¨tydligt kom fram i  läraren Jonas Forsmans frustration över att studentskrivningen hade sådana uppgifter som nog behandlas i finska läromedel men inte i de svenska.  Det ska bli intressant att se vad slutsatserna blir av JOs bedömning.

Men trots det, när det gäller läroplansreformen måste vi konstatera att undervisningen behöver utvärderas regelbundet och uppdateras an efter, läroplansarbetet måste ses som en naturlig del av arbetet och en kontinuerlig process.

Undervisningsministeriet har utsett en nationell arbetsgrupp, där bla Mikaela Nylander ingår,  med uppgift att förbereda läroplansprocessen genom att göra en omfattande granskning av gymnasieutbildningen, bl.a. ska arbetsgruppen dryfta de allmänna målen, dimensionering och finansiering, specialundervisning och elevvård och utvecklandet av studentexamen.  Arbetsgruppens rapport skall finnas tillhanda om ett drygt år (30.10.2010).  Men vi märker att vissa mörkrädda hingstar har svårt att hindras från vilt galopperande, såsom Soini jugends förslag från föregående veckoslut, att göra landet enspråkigt finskt.

När det gäller grundskolan har till och med radikala förslag framförts, t.ex. att det är dags att diskutera en större reform av timfördelningen, att granska samtliga ämnens innehåll och integrering i undervisningen. En ökning av konst- och färdighetsämnen har redan länge varit på tapeten. Undervisningen kunde fungera: lär dig engelska eller svenska  medan du tränar simning och gymnastik – det är äkta integrering av undervisningen.

Språkprogrammet, eller snarare avsaknaden av ett långsiktigt nationellt språkprogram har också helt riktigt efterlysts. Större sk valfrihet har lett till att andelen skolor där man kan läsa något annat sk långt språk än engelska radikalt minskat. Allt färre har gedigna kunskaper i annat än engelska, i ett läge då mångsidiga språkkunskaper blir allt viktigare.

Det är därför intressant att lyssna till professor emeritus Sauli Takala som efterlyser en ny syn på språklig kompetens och samtidigt kräver att en långsiktig plan för språkprogrammet görs upp nationellt och att man samtidigt ökar antalet språk, tidigarelägger undervisningen och satsar på kommunikativa färdigheter (bl.a. har behovet av bedömning av muntliga färdigheter påtalats redan länge). Timmar för språkundervisningen har minskat mycket sedan 1970 och 1980-talen.

I klartext borde Takalas tankar leda till att språkundervisning inleds mycket tidigare, att språkbad eller kortare språkduschar brukas alltjämnt.

Språkprogrammet borde också utvärderas regelbundet och oftare än nu är fallet.

Vi kan konstatera att om större förändringar sker i den grundläggande utbildningen har det naturligtvis betydelse för undervisningen i gymnasiet.  Men med risk för att uppfattas som glädjedödare för dem som hoppas på stora förändringar i gymnasiet kan man konstatera att det är studentexamen som lägger ramarna för gymnasieundervisningen och att inga stora förändringar kan skönjas, inte åtminstone just nu.

Bästa vänner

Helsinge gymnasium har en ypperlig utgångspunkt för sin uppgift – alla de förutsättningar som behövs uppfylls, inte minst intresse för nya initiativ att utveckla undervisningen på svenska. Jag vill från statsmaktens sida framföra de bästa välgångsönskningar.

Minister Astrid Thors