Gruppanförande i debatten om finansutskottets betänkande om 2013 statsbudget, 17.12.2012, Astrid Thors

Ärade talman,

Riksdagen står i beråd att godkänna nästa års statsbudget, som på många punkter innebär åtstramningar och nedskärningar – bland annat inom utbildningen och inom försvaret. Trots det har vi ett betydande budgetunderskott. Även om det är bland de lägsta inom EU – men inte i förhållande till vår bruttonationalprodukt/ invånare -  närmar sig vår statsskuld hundra miljarder euro – vilket nästan motsvarar två års statsbudget.  Och det mera långsiktiga, så kallade hållbarhetsunderskottet är desto större.

Också sysselsättningsläget håller på att försämras. Och framför allt är vi inne i en recession där snart sagt alla ekonomiska mätare pekar åt fel håll: tillväxten, produktionens kvantitet och värde, produktiviteten, bytesbalansen, konkurrenskraften, arbetslösheten …

Finlands Banks färska prognos i förra veckan var ingen uppmuntrande läsning, och knappast kommer Finansministeriets nästa vecka heller att vara det. Det är förresten synd att de publiceras först
nu då budgetarbetet i riksdagen har slutförts.

Finlands folk är ett pragmatiskt och realistiskt folk. Den slutsatsen kan man dra av att krismedvetenheten har ökat bland vår befolkning; till och med gallupar visar på en stor beredskap att pruta på personliga förmåner.

Är vi alltså nu redo att medge att allt inte står rätt till? Och är vi redo att göra något? Svenska riksdagsgruppen är beredd att göra det.

Ärade talman,

Finland håller på att förlora allt mer av sin konkurrenskraft, inte minst i relation till våra närmaste grann- och konkurrentländer: särskilt Sverige och Tyskland.  Utländska investerares intresse för oss är inte det bästa.

De flesta vet att vi för att förbättra konkurrenskraften och klara hållbarhetsunderskottet måste jobba lite mer. Det kan göras på olika sätt, genom förlängd arbetstid och genom längre arbetskarriärer. Vår årsarbetstid hör till de kortaste i Europa – och den bidrar till att vår konkurrenskraft inte är vad den varit. I detta läge finns det skäl att fråga: har vi råd med alla extra lediga dagar?  

Vi måste öka vår konkurrenskraft,  men det kan ska ej ske genom sänka inkomsterna. Inser vi alla att valet är att nu vidta, tom okonventionella åtgärder – för att hindra att vår realinkomst i framtiden beskärs ännu mera genom skatter?

Det har sagts många gånger denna vinter men tål upprepas – tyvärr har de ekonomiska antagandena som ligger bakom regeringens rambeslut urholkats genom en tillväxt som är svag. – Därför behövs
nya åtgärder.

I takt med att medellivslängden hela tiden ökar och allt fler äldre medborgare är allt friskare allt högre upp i åldern, måste vi vara beredda att justera ”bäst före”-datumet i arbetslivet. Det kan ske på frivillig väg, med hjälp av de morötter som erbjuds i form av högre pension vid en högre pensionsålder och genom de satsningar som görs på ett gott ledarskap på arbetsplatserna. Men om morötterna inte har tillräcklig effekt kan inte den allmänna pensionsåldern på 63–68 år vara ett tabu.

Svenska riksdagsgruppen vill nu att vi ska tala klarspråk: Vi har i åratal väntat på att arbetsmarknadens partner ska komma till en överenskommelse om nya pensionsregler. Om inte så sker, måste regeringen i vår vara beredd att höja den lagstadgade pensionsåldern. Branschbundna och framför allt individuella variationer och inte minst deltidspensionering kan sedan komplettera den allmänna regeln.

Ärade talman,

Om man inte kommer överens om åtgärder för att höja pensionsåldern, väntar betydligt svårare beslut än annars. Regeringsprogrammet utgår från att eventuella balanseringsåtgärder till lika delar ska bestå av ökade inkomster och minskade utgifter. Vi kan alltid hoppas på att en spirande tillväxt och kampen mot den svarta ekonomin ger tillskott på inkomstsidan, men Svenska riksdagsgruppen är beredd att säga klart ut att särskilt inkomstskatteskärpningarna har nått det tak vid vilket den ekonomiska aktiviteten och tillväxten är hotad. Det taket kan inte längre höjas.

Hur mycket regeringen i stället måste tillgripa nedskärningar – och det räcker inte med osthyveln som redskap – beror på vilka långsiktiga, strukturella åtgärder vi är beredda att vidta. Blickarna riktas alltså mot arbetsmarknadsparterna, men också mot oss själva som politiska beslutsfattare. Vi kan inte i längden leva på lån, utan måste ta vårt ansvar inför kommande generationer. Tänk bara på vad som händer om räntenivån stiger, då går en allt större del av våra resurser direkt i utlånarnas fickor.

Ärade talman,

Trots de kärva tiderna har budgeten i sina prioriteringar en klart social profil. Det är enligt Svenska riksdagsgruppens övertygelse en riktig och ansvarsfull politik: då vi drar åt svångremmen kan de som har det svårast inte bidra på samma sätt som vi andra.

Särskilt värdefull är den ungdomsgaranti som införs, och som är avsedd att verka som en långsiktig åtgärd mot individuell utslagning men också mot det ekonomiska bortfall för samhället varje individ medför som trots goda allmänna förutsättningar inte kan göra en samhällsproduktiv insats. Låt oss göra ungdomsgarantin till allas vårt gemensamma projekt! Den måste konkretiseras till en aktiv kontakt med varenda ungdom utan studie- eller arbetsplats, enligt principen om uppsökande verksamhet.

Riksdagen har för sin del bidragit med relativt små men desto mer välriktade tillägg till regeringens budgetförslag, men utan att äventyra den övergripande strävan efter budgetbalans. Bland de
angelägna ändamål som i utskottsbehandlingen fått tilläggspengar vill Svenska riksdagsgruppen särskilt nämna krigsveteranerna och krigsinvaliderna, barnträdgårdslärarutbildningen, yrkesfiskarna,
de fria teatergrupperna, Östersjön, reservövningarna, vänskapsföreningarna, och beskickningsnätverket ute i världen.

Sin vana trogen vill Svenska riksdagsgruppen uttrycka sin tro för biståndsanslagens utveckling. Vi kan tyvärr inte räkna med att försäljningen av utsläppsrättigheter ska ge de intäkter som har öronmärkts för biståndet. På samma sätt som våra egna fattiga och svaga inte ska få lida under ekonomiskt kärva tider, måste ansvaret sträcka sig också utanför det egna landets gränser.

Svenska riksdagsgruppen godkänner förslaget till statsbudget för nästa år, men hoppas på en stärkt krismedvetenhet inför de fortsatta utmaningar som väntar.

 

SVENSKA RIKSDAGSGRUPPEN

17.12.2012 riksdagsledamot Astrid Thors

Det långvariga arbetet för att få igång en svenskspråkig räddningsutbildning börjar nu äntligen bära frukt. Det har varit diverse komplikationer på vägen, men nu har arbetet kommit vidare: våren 2012 börjar räddningsutbildningen i samarbete med Jakobstads räddningsverk. På våren 2013 fortsätter studierna med första hjälp-utbildning i samarbete med Vasa räddningsverk. I samarbetet deltar även andra stadiets läroinrättningar i regionen.

Ansökningsprocessen börjar i augusti i år och uttagningen till utbildningen sker i oktober.  

Ett stort tack går till räddningsöverdirektör Pentti Partanen på Inrikesministeriet för hans beslutsamhet att få igång utbildningen trots inledande motgångar. Han har hyst förståelse för behovet att utbilda brandmän och räddningspersonal på svenska, då det visat sig vara svårt att locka svenskspråkiga studerande till räddningsinstitutet i Kuopio. Kanske även hemorten i detta fall haft betydelse för att man nu äntligen får igång utbildningen och för förståelsen för svenskkunnig personal! Partanen är ju hemma från Vasa.

Nästa mandatperiod måste samarbetet mellan staten och huvudsstadsnejdens kommuner fördjupas – intentionsavtal måste bli egentliga partnerskapsavtal. Varje avtalspart måste kunna fullfölja de åtganden som avtalet innehåller.

Bland de viktigaste områdena för samarbete mellan stat och kommun är fortsatt arbete för effektivare sysselsättningspolitik, resurser till en fungerande arbetsförmedling, men framförallt tillräckligt med utbildningsplatser på andra stadiet; i gymnasier och yrkesskolor.

Fast antalet plaster i gymnasier och yrkesskolor ökats under denna regerings tid, blir fortfarande mellan 300 och 400 ungdomar utan fast utbildningsplats. – Detta är  bla en följd av att ungdomar från andra delar av landet i allt högre utsträckning söker sig till utbildning i Helsingfors. Men Helsingforsskolornas attraktivitet har som följd av ungdomar här med sämre betyg från högstadiet blir utan möjlighet till utbildning på andra stadet. Trots uppsökande ungdomsverksamhet, ungdomsverkstäder och tiondeklasser, finns det ändå stor risk för att ungdomar inte fullföljer  en utbildning som ger dem tillräckliga färdigheter. Idag är det svårt att få något jobb utan examen.

De kommande årens metropolpolitik måste därför ge regionens läroinrättningar möjlighet att inrätta det antal nybörjarplatser som efterfrågas. På detta sätt kan utslagning också effektivt motarbetas.